Det här kommer förmodligen bli ett aningen osammanhängande inlägg men bare with me.
De senaste två dagarna har varit väldigt “vuxna”. Vuxna på ett sådant sätt att livsavgörande saker händer runt en och själv försöker man bara få klart bokföringen och hitta lite höstpepp på vägen.
—
Igår åt jag middag med en av mina gamla kärlekar. Han ska flytta från Stockholm och det var länge sedan vi sågs så vi klämde in en tidig middag för att catch up. Han ska gifta sig nästa månad, börja ett nytt jobb om några veckor och på det ska han ha barn i slutet av året.
Och vi pratade om de där förändringarna som nästan är för stora för att förstå och jag tänkte på de där känslorna jag hade för honom för en livstid sedan. Hur känslor bleknar och förändras. Han var inte samma person längre och inte jag heller. Livet går vidare och den tiden vi var så nära varandra, om än ett kärt minne i hjärtat så, så himla långt borta.
Och imorse hade jag Sara hos mig i soffan. Vi åt frukost och så livesände vi på Facebook, ett litet (en kvart som blev 45 minuter) snack om vår höst, vad vi ser fram emot, vad vi har ångest över och vilka utmaningar vi har.
Och hur pepp jag än är inför den här hösten så är jag också livrädd. Men det är väl så det ska vara. Om det räknas är det skrämmande. Och mod finns inte utan rädsla. Men jag har ont i magen och känner mig ensam men även om det är som att simma i motströms så kommer det vara värt det. Hoppas jag innerligt.
Och till slut så tänker jag att jag behöver kollegor i höst. Eller en pojkvän. Någon som tvingas vara i min direkta närhet utan att aktivt umgås med mig. Ungefär som mina husdjur. För det här med att prata rakt ut i luften utan att få någon motreaktion, det kommer ta mig ett steg närmare hispan.
PS. Vill ni kika på vad jag och Sara svamlade om imorse, se den oredigerade sanningen nedan.
The post Glädje, sorg och #hoffice appeared first on La Linda.