Jag hittade den här texten bland mina gamla textutkast. Den är några år gammal men av någon anledning publicerade jag den inte då. Hoppas ni tycker om den.
Det där med kärlek. Man tror kanske att det blir enklare med åren. Då man vet mer, har mer erfarenhet, mer misstag under bältet. Man vet vad man vill ha och vad man ska undvika för att inte gå i samma fälla fler än en gång.
Jag har mer än en gång fallit offer för min egen optimism. Fallit handlöst för de svåra männen med de stora tankarna och de trasiga själarna. Männen som har så mycket potential, så mycket kärlek och ömhet och kreativitet. Och jag ser mig själv, gång på gång, stå där och banka huvudet i väggen för att få honom att förstå sin storhet samtidigt som jag någonstans längs vägen tappar bort mig själv. Mina egna behov, mitt eget värde.
Jag har fått höra så många gånger att jag är “så bra, så fantastisk, så mycket bättre än du tror”. Av samma män som ett ögonblick senare går åt ett annat håll och inte har plats för mig längre. Till slut betyder orden ingenting. Ord som inte blir till handling är bara bleka bokstäver utan själ.
Och varje gång tror jag det är kärlek. Varje gång jag får den där blicken och känner förståelsen, varje gång jag kommer igenom muren och ser tårar i hans ögon. Varje gång han kysser mig på just det där sättet och säger att jag är just så där fantastisk som jag aldrig känner mig. Varje gång jag känner magin.
Så många gånger har jag hamnat där. Där han säger att han inte kan lova något. Och jag känner en blandning av förkrossning och lättnad. Förkrossning för att, ännu en gång är det inte min tur. Ännu en gång måste jag ta ett steg tillbaka och se mitt liv passera mig förbi.
Trygghet därför att nu kan jag falla tillbaka in i mitt trygga mönster. Att vara “olyckligt kär” i någon som inte vill ha mig hela vägen. Men som ändå bekräftar min existens och min person. Som håller om mig och som jag kan lägga min energi på. Den som jag inte vill eller vågar lägga på mig själv. Men jag behöver inte ta ställning till något eller ta något ansvar. För jag vet ju hela tiden att det inte kommer att vara jag i slutändan.
Och jag undrar varför jag inte värderar mig själv högre. Varför jag tycker att jag inte är värd att vara nummer ett? Värd all kärlek som en människa kan ge? Varför nöjer jag mig med att vara ett andrahandsval, ett pausnummer i väntan på det som är på riktigt?
Han är bekräftelse. Han är närhet. Och jag är trasig. När jag är nära honom så glömmer jag skiten en liten stund. Känner mig lite mer hel. Lite mer levande. Det är inte logiskt. Det är inte värdigt. Men det är där jag är just nu. Jag behöver det. Även om det är på låtsas.
The post The girl who cried love. appeared first on La Linda.