Det var så himla länge sedan jag tänkte på det nu att känslan nästan hade försvunnit. Men så kom en låt igång och en liten, liten lucka i den där rustningen jag lappat så hårt öppnades på glänt. Jag saknade honom. Jag kom ihåg hur det kändes när det kändes som mest. Och jag tillät mig själv att minnas hans doft, hans armar runt mig, hans skratt. Men bara en liten, liten stund. För om jag minns för mycket, öppnar luckan för mycket så kommer jag inte kunna stänga den igen. Och då kommer jag sakna hela tiden. Minnas och undra varje dag. Grubbla över sådant jag fortfarande inte förstår. Men det gjorde jag inte. Jag blundade, lyssnade på låten, lät några tårar trilla, och stängde igen. Men för en liten stund, var det ganska skönt att känna något igen. Jag har inte glömt hur man gör.
