Jag kan knappt förstå att det fanns en tid då du var min. Då du såg på mig med framtid i blicken. Då du sa “vi” och din hand låg runt min midja. En stund då du andades in mig och vi var varandras syre.
Då dina fingrar letade sig in i det mjuka håret i min nacke och hela jag bultade långsamt och hårt som ett döende hjärta. Då jag blödde kärlek. Förblödde.
För det var vi väl hela tiden? Döende? Även när du sa att jag förstod dig bättre än någon. Då vi var så självklara för varandra.
Att det kan vara så nära mellan allt och ingenting.