Varje gång det händer blir hålet större. Som ett svart hål som slukar allt bra, som göds av temporär lycka, följd av så mycket mer sorg. För sorgen är inte bara över den senaste förlusten, inte bara över den lilla skärva ur hjärtat som just det här luftslottet urholkat. Sorgen, till skillnad från lyckan, stannar kvar. Den byggs på med små små tegelstenar fyllda av känslor av misslyckande och otillräcklighet. Små tegelstenar som är på väg att bryta ned mig. Som är på väg att bilda en mur av cynism och bitterhet. Som för varje gång blir svårare att ta sig igenom.
Fast samtidigt undrar jag om lurar mig själv. Om jag bara säger så för att så ska man säga. Man ska vara svår. Det ska vara svårt att komma en nära. Man ska vara ett pris som ska vinnas, en berg att ta sig över, en hav att korsa i en sorglig liten eka.
Tyvärr är jag inte så jävla svår. Jag är alldeles för lätt. Jag har lätt för att falla. Lätt för att älska. Lätt för att öppna mig. Inte för vem som helst så klart, men när jag träffar en man som talar till min själ, som ser smärtan i mina ögon och jag i hans, då har jag inget val. Då vill jag vara där. Jag tänker inte. Jag gör. Jag känner. Sedan har jag ingen aning var jag vill att det ska bära, var jag vill ta vägen med det. Men det spelar mindre roll. Så länge det känns.
Det är väl därför jag går sönder gång på gång. I jakten efter att känna sätter jag inte upp hinder. Inga sylvassa kurvor eller spikmattor. Då är jag bara där. Enkel. Lättillgänglig. Öppen. Och i spillrorna blöder jag ensam, utan bandage. Då ligger jag där med ett blottat hjärta, ler och tackar himlarna för att jag känner. För att jag kan och vill. För att jag vågar. En dag kommer det vara värt allt.