Jag sitter i dörröppningen till balkongen med en filt över mina ben för att skydda dem mot den förvånansvärt kalla junivinden. Lite titt som tätt får jag stryka bort regndropparna från skärmen som skvittrar in från världen utanför.
Jag tänker på den afton jag haft. På den bisarra, fina, konstiga, härliga afton jag genomgått. Jag har spenderat den tillsammans med den man som för två år sedan stal mitt hjärta. Som första person på över sex år inte nästlade han sig in, nej, han tog storsläggan och bara mölade ner allt motstånd som fanns. Tog hjärtat i besittning på bara några timmar och vägrade ge det åter, mer eller mindre medvetet.
Jag var så kär i honom, herregud så kär jag var i honom. Vanvettigt, besinningslöst, galet tokkär. Under de två veckor vi träffades innan jag åkte ut på mitt livs resa så hann han riva runt i min själ som få lyckats med förut. Men så åkte jag. Och på ungefär lika lång tid som det tog för honom att ge sig till mig, lika fort gick att bygga upp muren igen. Och sedan han sa farväl i ett mail, den där fruktansvärda septemberdagen 2010 då solen sken som vackrast i New York, har jag inte sett honom.
När jag träffade honom idag var jag någon annan. Min förälskelse, min kärlek var nu något annat. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, men det var något vackert. Något vuxet. Något förvuxet. Något förändrat och ändå detsamma.
Det tog en sekund, ett ögonblick, ett skratt och en kram, sedan var vi tillbaka där vi var för så många månar sedan. Vi var samma men ändå så annorlunda. Vi pratade som vi inte kunde göra då. Han förklarade vad som hänt. Om rädslan, om missförstånden, om längtan och undran och om hur galet mycket vi gick om varandra. Om hur rädd han var för att jag skulle vara arg på honom. Om hur han undrade varför jag inte hörde av mig när jag kom hem medan jag undrade precis samma sak. Och vi satt båda på varsin sida av staden och undrade och längtade och allt bara gick till spillo.
Det är inte många gånger ordet “om” gnagit på mig i mitt liv, jag tror starkt på att allt händer av en anledning, men ikväll sliter det och drar i mig som aldrig förr. Ikväll svider det. Ikväll undrar jag hur livet hade sett ut om jag bara hade gjort som jag tänkte den gången för så många nätter sedan. Om jag bara svarat. Om jag bara ringt. Om jag bara krävt svar. Om jag bara sett honom i ögonen och sagt vad jag kände.
Aldrig mer tänker jag låta något vara osagt. Aldrig mer tänker jag hålla tillbaka på grund av stolthet eller oro över att vara för mycket eller för på.
Nu kommer aldrig bli då. Då kommer aldrig kunna bli ogjort. Den chansen kommer aldrig igen. Och sorgen över det tynger mig inatt.