Ni kanske förstår, ni kanske inte fattar alls. De tunga andetagen, distansen för långt borta. Ni som är jag. Vi som egentligen är samma. Vi som gör ont samtidigt, som känner samma kärlek. Samma avstånd. Det är vi som är ensamma i mörkret, i ett famntag av tryggheten. Det är vi som älskar mer än andra. Eller älskar utan framgång. Bägaren rinner över. Överfull eller inte alls. Vem är jag för någon?
Natten kramar mig skör. Andetag i mörkret, tomma som ett skal. Vad finns kvar inom mig utom en önskan om något större. Kärleken. Så tom av hopplöshet. Jag älskar att den gör så ont. Ni ligger bredvid mig och andas in hopp. Vackert. Plågsamt.
Jag älskar att vi gör det tillsammans. I slutändan är vi alla ett och jag håller era händer. Kärleken strömmar genom oss alla.
Vila i det, kära ni. Vi är alla ensamma. Vi är alla ett.
♥