“Jag vet inte vad mer jag ska säga”, sa han.
“Det finns väl inte så mycket mer att säga”, sa jag.
Och så gick han. Och det gjorde ont i hela kroppen.
Ute sken solen och jag tog på mig solglasögonen för att det inte skulle synas att tårarna brände bakom ögonlocken. En timme senare skulle jag gå på dejt och att gå från sorg till hopp på en timme är inte lätt, inte ens för en känslosvallande person som jag själv som känner mest alla känslor hela tiden.
Men dagen gick och nästa dag och nästa. Och jag skulle landa i ett liv där han inte fanns med. Där han inte ville vara med. Och det gjorde ont och jag försökte döva det onda med att älta med vänner om vad som gått fel. Till slut fanns inga fler stenar att vända på men det gjorde fortfarande ont.
Och jag kunde inte göra någonting åt det.
För några år sedan fick en av mina bästa vänner cancer. Hon berättade det för mig dagen före julafton och det var som att världen rämnade. Jag grät och jag svor och var arg för att den där jävla cancern hade våldfört sig på en av de viktigaste i mitt liv.
Jag messade henne mest varje dag och sa att jag tyckte om henne. Frågade hur hon mådde. Och vi kramades och grät tillsammans och skrattade och hade sådana där fina stunder som man minns resten av livet.
Men sedan kom vardagen, då cancern fortfarande bodde som en inkräktare i hennes kropp och hon var tvungen att hitta en vardag i det. Och så även jag. Sådana där dagar som man inte minns alls. En vardag där jag inte visste vad som skulle hända med min vän och jag kunde inte göra ett jädra skit åt det. Och jag kunde inte varenda dag påminna henne om den jävla cancern genom att hela tiden fråga hur hon mådde för att visa att jag brydde mig.
Vi var tvungna att gå vidare i livet fast vi inte visste om livet skulle finnas kvar. Och det gjorde så ont. Och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.
För ungefär en månad sedan fick jag ett samtal som levererade nyheten att min vän Angeliqa hade valt att avsluta sitt liv. Och jag blev så arg. Så arg på världen som svikit henne. Så arg på depressionen som dragit henne under ytan. Så arg på mig själv som inte kunnat hjälpa. Som inte visste att hon behövde hjälp.
Dagarna gick och blev till veckor och ilskan blev till sorg som vissa dagar blev till apati och vissa dagar var den nästan inte där alls. Vardagen kom och den där tisdag eftermiddagen då hennes namn dök upp som förslag när jag skulle skicka meddelande på Facebook och mattan drogs undan under fötterna.
Och allt gjorde så jävla ont. Och jag kunde inte göra någonting alls åt det.
I de där stunderna, då livet känns som mest, då alla säger “det är okej att känna”, “gråt om du behöver” och “det bli bättre”, så ÄR det lätt att känna. Då ÄR jag verkligen den personen som vältrar mig i det onda, ältar alla detaljer, skriker och gråter och KÄNNER i varenda cell av kroppen.
Men alla stunder mellan de stunderna, alla dagar och timmar och minuter då det bara skaver, då det gör ont som glasbitar under huden och en knut av tarmar i magen och man inte kan gråta mer. Det finns inget mer att älta. Allt är sagt och sönderfnasat och dissikerat. Då det bara gör så jävla ont och det finns ingenting jag kan göra åt det.
Då livet måste fortsätta och det där onda bara måste få vara med. Få spela en roll i vardagen. Det är där någonstans själen växer sig starkare. Det är då tålamodet byggs som en muskel som lyfter en alldeles för tung vikt.
Där det bara måste få göra ont. Måste få klia och svida och jag kan bara inte göra någonting alls åt det. Och det måste vara okej.
Hur gör man det okej?
The post Att bara låta det göra ont och inte göra någonting alls åt det. appeared first on La Linda.