Jag loggar in på Happy Pancake för första gången på månader. Den har börjat krypa på mig igen. Ensamheten. Den kommer i cykler med några månaders mellanrum. Smyger sig på. Jag kommer på mig själv att känna doften av han med det perfekta skägget. Fast jag är ensam. I min egen lägenhet. Jag kan erinra mig känslan av en arm över min midja på natten. Eller ett hjärtslag mot min kind samtidigt som jag drar fingrarna genom de små, lockiga håren på hans bröst. Han vars hjärta jag krossade.
Kroppen värker efter beröring.
Jag kollar ikapp på ”Grey’s Anatomy” och de är fan deppigare än någonsin, Grey och hennes anatomiska doktorer. Just när man inte trodde det kunde bli mer drama så blir det det. Och jag lyssnar med ett halvt öra samtidigt som jag redigerar bilder till bloggen. Men så fäller någon en kommentar som gör att jag spänner ögonen i TV:n och trycker på paus.
”I might be too good at being alone.”
Som att någon tagit en jättestor pinne och petat på en. ”Du! Ja du! Jag pratar med dig!”
Det fanns en tid då jag var helt värdelös på att vara ensam. Då jag behövde sällskap varje kväll. Om inte fysiskt sällskap så pratade jag i telefon med någon eller chattade. Tystnaden och ensamheten skrämde skiten ur mig.
Nu välkomnar jag den. Nu ser jag fram emot en kväll i tystnaden då jag bara kan göra det jag själv vill och inte har någon att vara trevlig mot eller behöva anstränga mig inför. Så att jag kan jobba eller titta på film eller virka i lugn och ro. Jag går glatt på bio själv och har inga problem med att äta ute helt solo. Jag kan använda en slagborr (även om jag varje gång är rädd att jag ska träffa en elledning och avrätta mig själv) och jag äger en (eller tre) dildo(s). Jag klarar mig själv. Jag kanske till och med är för bra på det.
Stockholm är inte den lättaste staden att träffa någon i. Inte någon att älska för mer än en natt i alla fall. Och trots att jag har ett självförtroende som är på topp så är självkänslan när det kommer till kärlek något som lämnar mycket att önska. Men har man varit singel i snart 10 år och fått hjärtat krossat fler gånger än man kan räkna så, ja, man har oddsen emot sig, om man säger så. Man orkar inte längre hoppas. Och önska.
Det jag försöker säga är att jag gör det inte lätt för mig. Jag öppnar inte dörren längre. Jag har slutat försöka. Jag har accepterat att livet är så här. The crazy pet lady och hennes 1000 projekt. Jag har blivit för bra på att vara ensam.
Men ändå. Vad jag inte skulle ge för Honom som andades tungt i min nacke på natten.
All I see are days that will never be mine.
The post I might be too good at being alone. appeared first on La Linda.