Det här klippet av främlingars “First Kiss” har spridits som en löpeld under dagen idag. Varenda människa i mitt flöde har haft en åsikt, de flesta har älskat det, fnittrat och till och med gråtit för att det är så fint.
Mina känslor är delade.
Det är väldigt vackert. Det är avskalat och naket och fnittrigt och så himla härligt. Och det får mig att tänka på alla de där främlingarna jag möter varje dag. Vad som skulle hända om jag bara skulle hångla upp en ur ingenstans. Om vi bortser att jag troligtvis antingen skulle bli inspärrad eller få en örfil – hur skulle personen reagera? Om man faktiskt kände efter? Skulle personen bli smickrad? Rädd? Äcklad? Skulle det få hen att känna sig avväpnad eller få hen att sätta upp garden?
Jag funderar på var vi möts någonstans. I grund och botten som människor. Var vi är sårbara för varandra och var vi på riktigt känner varandras själar. Det var länge sedan jag kände någons själ. Satt panna mot panna med någon, andades i takt och grät ihop. Sedan jag var helt och fullt blottad inför någon. Det är då vi är som vackrast. Och den här filmen visar en liten glimt av det. Den sårbara delen som vi alla önskar att vi vågade visa för någon och att den personen accepterade det med ödmjukhet, varsamhet och tacksamhet.
Å andra sidan. Och det är knappt jag vill skriva det här nu för jag har själv vaggat in mig själv i det här vackra och sitter och saknar sårbarheten.
Men att en kyss kan vara så lättvindig. Att man kan kyssa en främling med sådan passion utan någon slags bakgrund eller framtid. Utan känslor eller tankar.
Fortfarande kvar i det vackra dock. I det vackra att ge sig hän i nuet.
Och så får man reda på att det är en reklamfilm. Och blir lite imponerad. Och lite besviken. För det hade ju varit så fint om man faktiskt gjorde något bara för att människor ska få känna lite. Utan att någon ska tjäna pengar på det.
Fast mest impad. PR-bruden i mig kom precis lite.
Dag 11/100 – Inlägg 21/100