Det börjar med den bitterljuva känslan av minnet av en kärlek. Minnet av känslan av att vara kär och få sitt hjärta krossat. En känsla så vidrig men så stor och föregående av något så vidunderligt härligt. Den förlamande maktlösheten.
Den följs av ångesten. Av ensamheten. Av bitterheten mot alla lyckliga jävlar och alla som jag någonsin vågat visa mig svag inför. Av självhatet och de nedlåtande tankarna om mig själv. “Du ska inte tro att du är någon.”
Det hela kulminerar i apatin. I hopplösheten. I sorgen och saknaden efter något jag inte ens vet vad det är. Vem det är.
Och sedan är det bara tomt.
