Min granne är en kille i 20-årsåldern som bor med sin mamma. Jag ser honom sällan men jag hör honom desto oftare. Högljudd rackare det där. Ibland hör jag också hans flickvän. Oftast när hon skriker “sluta!” och han skrattar åt henne och fortsätter med vad det nu än är han gör. Jag har även sett dem bråka högljutt på gatan utanför mitt i natten en gång när hon ville gå hem efter att hon fått nog av hans uppförande och han sprang efter henne, grät och bad henne komma tillbaka. Utan att känna dem överhuvudtaget så tror jag att det är han som styr och ställer i relationen. Rätt rejält.
Igår såg jag henne för första gången. Mötte henne i trappuppgången. Hon var sådär sval och vacker som bara en ca 18-åring kan vara. Mumlade fram ett hej med ett stängt kroppsspråk. Hon såg olycklig ut. Eller kanske bara likgiltig.
Håll i er nu för nu kommer en tanke som nog kommer kännas dömande och väldigt trångsynt. Men jag har en poäng.
Utseendemässigt var den här tjejen mer eller mindre “perfekt”. Lång, smal, glansigt hår och toksöt. En sådan där tjej som nog aldrig behövt ta initiativ med killar eller ge sig efter något hon ville ha. Hon har fått det serverat.
Och då fick jag en tanke. Eftersom hon, och tjejer som henne, haft killar som jagat dem och som uppvaktat dem så vet de kanske inte vad de egentligen vill ha. De har bara tackat och tagit emot och kanske bara glidit in i ett förhållande som inte var deras förstahandsval. För det är enkelt. Bekvämt. Och så klart smickrande.
Jag har alltid varit den som tagit initiativ. Jag har bestämt mig för vad (eller vem) jag vill ha och sedan har jag gett mig efter det. Jag har sällan fått saker serverat, speciellt relationsmässigt, och när jag fått det har det inte nödvändigtvis varit det jag velat ha egentligen.
Jag får väldigt sällan den jag vill ha. Jag går ofta på nitar och jag blir ofta avvisad. Processen har kostat många tårar och klumpar i magen. Men. Ger man sig efter det man vill ha så ökar ju chanserna drastiskt till att man får det, till skillnad från hur det skulle vara om man väntade på att det skulle hitta en.
Min poäng är således att jag kanske borde vara tacksam för att jag inte är perfekt utan att universum istället för att erbjuda mig män på silverfat så erbjuder det mig chanser. Och sedan får modet och magkänslan ta över. Lite fint ändå.
