Source: leloveimage.blogspot.com via Linda on Pinterest
Efter att jag la upp mitt inlägg om näthat tidigare idag har jag fått höra att jag är modig. Att jag skriver det känner och vad jag tycker. Att jag skriver om hur jag mår och att det är ärligt och naket. Och jag började fundera. På det här med att kanske vara lite för ärlig. På att den här fina linjen mellan att vara sig själv och vara lite för mycket av sig själv. Och att jag inte riktigt vet hur man gör när man inte är sig själv.
Jag var ju, som ni vet, på dejt förra veckan. Jag träffade en kille några gånger och sedan blev det inget mer. Inför vår andra dejt fick jag höra från min omgivning att jag kanske skulle lägga lite band på mig själv. Inte vara så himla ärlig. Inte säga precis hur jag tyckte och kände. Inte vara så “på”. Denna taktik har nämligen inte ansetts så framgångsrik tidigare. Men självklart gick jag rakt in i dejten och var precis sådär tjattrig och ärlig och “på” som bara jag kan vara. Jag frågade vad han var ute efter. Jag tog plats. Jag berättade om min sjukskrivning. Jag hade sex med honom.
Och sedan dröjde det två dagar innan jag fick “jag tycker inte vi borde ses mer”-samtalet.
Det här lilla “nederlaget” kan man ju nu se det på tre sätt (sedan att vi kanske inte behöver se det som ett nederlag eftersom jag själv inte bestämt om jag var intresserad eller inte, den diskussionen kan vi spara till ett annat inlägg).
Ett. Jag borde spelat spelet, varit lite svår, gillat läget och bara glidit med ett tag. Inte legat med honom. Varit lite mystisk och sådär. Jag har hört att det ska vara populärt.
Två. Han var inte för mig eftersom han inte kunde/ville ta denna version av mig, alternativt blev skraj. I vilket fall som helst, inte för mig.
Tre. He’s just not that into me.
Men här kommer vi lite till mitt problem. Jag kan inte välja. Jag vet inte hur man spelar spelet, hur man är lite mindre av sig själv. Hur man är sådär vän och tystlåten och inte tar plats. Hur man är mystisk och tillbakadragen. Och jag tycker inte att jag ska behöva kompromissa bort mig själv för att en man ska vilja ha mig.
Jag vill veta på en gång vad personen är ute efter. Vill han ha en flickvän? Vill han bara ligga? Vill han dejta lite och se vad som händer? OBS 1. Jag anser här att jag brukar vara väldigt bra på att påpeka att vilket som helst av dessa tre svar är helt okej. Jag vill bara veta var han står så att jag kan bestämma om jag vill vara med på det eller inte. OBS 2. Detta betyder inte på något sätt att JAG bestämt mig exakt vad jag vill med relationen.
Jag vill gräva på djupet direkt. Jag vill veta vem han är, hur han mår, vilka lyckopiller han tagit på sistone, hur många syskon han har och vad han vill bli när man blir stor. Jag ser ingen anledning att gå som katt runt het gröt och låtsas vara intresserad av triviala saker som jobb och favoritmat. Och säg inte att det kan vänta. Om det inte är intressant på första dejten så kommer det inte vara det på tionde heller.
Skillnaden mellan den här gången och tidigare gånger då jag blivit “dumpad” är att den här gången spenderade jag knappt någon tid alls till att fundera på vad jag gjort fel. För i slutändan så måste jag ju göra saker som jag mår bra av och bete mig på ett sätt som får mig att må bra. Jag kan inte behöva anpassa mina personlighetsdrag det första jag gör efter vad en man kan tänkas eller inte kan tänkas ha för preferenser.
Jag tänker fortsätta hoppas på att det finns en man där ute som inte kommer ifrågasätta denna del av mig. Som inte kommer skrämmas eller avskräckas utan tvärtom. Som kommer att uppskatta min ärlighet, min tydlighet och min rakhet. Och som kommer att älska mig för den. Och alla innan honom är bara inte rätt.
Jag vågar inte tro att det är mig det är fel på. Jag får inte tro det.