Jag pratade med min mamma idag. Hon berättade att mamman till en av mina gamla barndomskompisar hade dött. Knall och fall. Hjärtat hade bara stannat. Mamman var lika gammal som min mamma.
Mamma sa “jag tänkte på att vi hade det ganska fint när vi var och hälsade på dig i Stockholm nu sist”. Min mamma är inte riktigt den som spär på känslosnacket, men jag vet vad det betydde. Det var kärlek.
När vi la på började jag gråta. För att livet är så skört. För att man älskar och inte alltid säger vad man känner och tänker. För att man saknar. För att min gamla barndomsvän inte längre har en mamma. En mamma som hon kan ringa när hon är ledsen. När hon känner sig liten som ett barn eller stark och stolt och mallig. När hon inte vet hur man gör kanelbullar eller om hon bara vill prata strunt.
Jag grät för att jag älskar min mamma så mycket. Hon är på riktigt en av mina bästa vänner och jag har ingen aning vad jag skulle göra om hon en dag inte fanns här för mig. Med mig.
Ingen dag är bättre än idag att säga till dem ni bryr er om att ni gör just det.
Mamma och lillasyster Anna. Jag älskar er så mycket.