Den här dagen alltså. Antingen lider jag av världens mest utdragna baksmälla (vilket vore konstigt eftersom jag var helt okej igår eftermiddag) eller så är det något fel på mig. Illamåendet som hållit i sig sedan igår kväll är inte att leka med. Jag gissar på att det är magkatarren som har surnat till på mig igen. Den gör det då och då. Speciellt när man matat den med sprit. Så synden straffar sig själv och allt det där.
Så jag lyssnar på Ligga med P3 som lär mig om bilsex och manliga sexleksaker, bloggar och lyssnar, mer eller mindre motvilligt, på skanderande tokstudenter utanför fönstret som har belägrat Söders gator.
Och så funderar jag på livet. På jakten efter att känna och på att leva i stunden. Jag finner mig själv i en situation där jag i vanliga fall (läs, för ett par månader sedan) skulle ha varit jättestressad över bristen på kontroll och att jag inte vet vad som komma skall. Där jag skulle ställt frågor jag inte ville ha svar på och spelat spel som jag inte riktigt kan reglerna till.
Men någonstans längs vägen har ett lugn sänkt sig över mig. En acceptens inför att jag inte kan kontrollera en annan människas handlingar och känslor. Att jag inte vet vad som händer i morgon och att jag säger vad som känns och hur det känns när jag känner det. Att så länge man svär vid ärlighet och kommunikation så ordnar sig resten. För då finns inga frågor. Inte egentligen. Då finns bara känsla.
